På rikkärren lever många krävande och specialiserade arter, till exempel praktfulla orkidéarter. Vitmossorna, som hör till de vanliga arterna på torvmark, får på rikkärren ge vika för krävande korvskorpionmossa eller späd skorpionmossa.

Rikkärren är i allmänhet trädlösa brunmossar. Också delvis trädbevuxna brunmosskärr eller brunmossmyrar är vanliga. Där dominerar brunmossvegetationen på de blötare ytorna och kärr- eller myrvegetationen på tuvorna.

– Om det finns enar på torvmarken kan det vara ett tecken på eventuellt rikkärr, men naturtypsdefinitionen bör säkerställas också utifrån vilka andra arter där finns, till exempel mossor, säger äldre forskaren Aira Kokko vid Finlands miljöcentral. 

Finns speciellt i kalkområden

Rikkärr förekommer mest och artrikast i kalkområden som Åland, Kajanalands höjder, Kuusamo, i Lappland i triangeln mellan Torneå, Kemi och Rovaniemi samt i Kittilä. Grönskifferområdena i mellersta Lappland har en alldeles egen världsunik björkrikkärr-vegetation. I dag finns det mest rikkärr kvar i norra Finland.

Också på platser där det rinner ut mycket grundvatten kan det bildas gynnsamma förhållanden för rikkärrvegetation. Rikkärr kan därför också förekomma intill åsar och moränkanter eller på sluttningarna till fäll och höjder, utanför de egentliga kalkområdena.

I Skogscentralens skogs- och naturdata finns cirka 4 900 hektar rikkärr, varav ungefär 3 000 hektar har klassats som varande i naturtillstånd. Klart mest rikkärr finns i Norra Österbotten, över 2 000 hektar. Andra landskap med många rikkärr är Norra Karelen, Lappland och Kajanaland.
 
– Det är möjligt att en del av rikkärren har sparats i naturinformationen som trädfattig torvmark eller som en del av en större torvmarkshelhet. Dessutom är uppgifterna om förekomsten i Lappland bristfälliga. Det finns alltså behov av en noggrannare inventering, säger Miia Saarimaa, ledande expert på naturinformation vid Finlands skogscentral. 

Brunmossmyr i Juga i Norra Karelen. Foto: Ringa Luostarinen

Många rikkärr har försvunnit eller förändrats 

Många rikkärr har gjorts till åker och dikats för skogsbruk. Dikning och annan markanvändning i närheten av ett rikkärr kan ändra på vattenhushållningen också om själva rikkärret inte är dikat och få det att torka ut och bli kargt, så att också arterna som lever där lider.

Rikkärren har blivit allt mer sällsynta speciellt i södra Finland, där de som finns kvar ofta är små och av svag kvalitet. Enligt den senaste bedömningen av hot mot Finlands naturtyper är nästan alla bedömda typer av rikkärr hotade på nationell nivå. Regionalt är alla typer av rikkärr akut hotade i södra Finland.

När rikkärren minskat har också de arter som lever där blivit mindre livskraftiga. Genom att bevara rikkärr kan man alltså göra mycket för den biologiska mångfalden.

Skogsägaren kan bevara brunmossar

Trädfattiga rikkärr, brunmossar, är i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd särskilt viktiga livsmiljöer som skyddas enligt skogslagen. Brunmossar med vattenhushållningen i naturtillstånd samt deras kantskogar är också lämpliga objekt för frivilligt skydd enligt Metso-programmet.

Också rekommendationerna om tryggande av torvmarksnatur som nämns i skogscertifieringskriterierna och i skogsvårdsrekommendationerna gäller just rikkärr.

– Kraftiga skogsbruksåtgärder vid kanten till ett rikkärr kan torka ut det, och därför är det bra att koncentrera naturvårdsträden kring rikkärret. Speciellt uppmärksam bör man vara så att vattenhushållningen bevaras på rikkärr i samband med markberedning eller dikningar. Redan ett enda dike kan torka ut rikkärret och äventyra hotade arter, säger Riitta Raatikainen, ledande expert på naturvård vid Finlands skogscentral. 

Grävda diken kan läggas igen

Rikkärrens naturtillstånd kan tryggas antingen genom att skydda dem eller genom att restaurera dem. Markägarna kan erbjuda brunmossar och deras kantskogar till frivilligt skydd och naturvård genom Metso-programmet eller livsmiljöprogrammet Helmi. Markägaren får ersättning för skyddet, och staten stöder vård- och iståndsättningsåtgärderna.

Via Skogscentralen kan man restaurera brunmossar i privata skogar som en del av ett större naturvårdsprojekt. Man kan också komma överens med markägaren om restaurerande åtgärder i samband med att miljöstödsansökan görs upp. Åtgärderna består huvudsakligen av att man lägger igen diken.

– Rikkärrens krävande arter gör att restaureringsåtgärderna måste planeras omsorgsfullt och vid behov med stöd av en artexpert. Rikkärrsarter kan ha spridit sig till dikena, och då måste man utreda hur åtgärderna kan vidtas med hänsyn till arterna, säger Raatikainen.

Dvärglummer är en vanlig art på rikkärr i norr, men i södra Finland är den regionalt hotad. Foto: Terhi Ryttäri