Hur vet jag vilken skogsodlingsmetod som lämpar sig för min torvmarksskog?

Först och främst bör du fundera på vilka mål du har, det vill säga om du vill få intäkter från virkesförsäljning eller om du vill prioritera klimataspekter, naturens mångfald, landskapet eller till exempel jakt? Utöver de egna målen inverkar ståndortens och skogens egenskaper på skogsvården och avverkningssättet. De bästa objekten för till exempel kontinuerlig beståndsvård är skogar där det redan sedan tidigare finns träd i olika åldrar och storlekar.

I Skogscentralens tjänst MinSkog.fi finns basinformation om skogen, men då man planerar vården av torvmarksskog är det ofta skäl att vända sig till en fackman. Man borde planera vården av torvmarksskogar så att det är lönsamt att utnyttja virket, men så att skadorna på vattendragen, klimatet och den biologiska mångfalden är så små som möjligt. Diskutera öppet skogsvården med skogsfackmän och väg effekterna av olika alternativ mot varandra.
Det är bra att anteckna egna mål för skogsanvändningen i tjänsten MinSkog.fi. På så sätt får de aktörer som har ditt samtycke till att titta på dina uppgifter kännedom om målen. 

Hur borde en torvmarksskog vårdas om målet är att producera virke för försäljning och spara kostnader? 

När man funderar på skogsbruksåtgärder är det viktigt att identifiera olika ståndorter och deras egenskaper i torvmarksskogen. Skogsodlingen kan förutsätta dränering av ståndorten och korrigering av markens näringsbalans med gödsling för att trädbeståndet ska växa sig försäljningsdugligt. Med askgödsling kan man öka trädbeståndets tillväxt i till och med 30–40 år.

Eftersom man vid kontinuerlig beståndsvård odlar skogen som olikåldrig, undviker man kalhuggning. Då uppstår inga kostnader för förnyelse av skogen. Till exempel i bördiga torvmarksskogar finns det vanligen goda möjligheter till naturlig förnyelse.

På myrar är det alltid en god idé att genomföra avverkningar och skogsvårdsarbete i större helheter. Man kan höra sig för hos aktörer i skogsbranschen om det är möjligt att samarbeta med andra skogsägare i området när det gäller avverkningar och skogsvårdsarbete. På så sätt kan man spara kostnader. I torvmarksskogar, liksom på mineralmarker, är det viktigt att utföra allt nödvändigt skogsvårdsarbete vid rätt tidpunkt.

Eftersom man vid kontinuerlig beståndsvård odlar skogen som olikåldrig, undviker man kalhuggning. I torvmarksskogen på bilden har man gjort en luckhuggning..  

Hur kan jag påverka att klimatutsläppen och belastningen på vattendragen skulle vara så små som möjligt under tillväxtfasen i min torvmarksskog?

Man kan minimera torvmarksskogarnas klimatutsläpp och belastning på vattendragen genom att undvika onödig iståndsättningsdikning, det vill säga genom att man öppnar endast diken som är nödvändiga för skogens tillväxt. Iståndsättningen av diken borde alltid grunda sig på att det finns ett behov.

Belastningen på vattendragen kan minskas med vattenvårdsmetoder. De mest effektiva metoderna är översilning och konstruktioner för reglering av strömningen, såsom rördammar.

Vid kontinuerlig beståndsvård avdunstar trädbeståndet naturligt vatten och bidrar till att hålla grundvattnet på en lämplig nivå, ungefär vid 30–40 centimeter. En grundvattennivå som är för hög gör att trädbeståndet växer långsammare och ökar belastningen på vattendragen. En grundvattennivå som är för låg ökar i sin tur utsläppen av växthusgaser till följd av att torven bryts ner.  

När behövs iståndsättningsdikning i en torvmarksskog? 

Med iståndsättningsdikning avses att diken på gamla dikningsområden öppnas. Många faktorer inverkar på om det finns behov av iståndsättningsdikning. Den viktigaste regeln är att grundvattennivån borde ligga på 30–40 centimeters djup under växtperioden. En grundvattennivå som är högre än så hämmar trädbeståndets tillväxt och ökar även metanutsläppen.

Om avdunstningen från marken och träden räcker för torrläggningen, behöver gamla diken inte öppnas. I södra Finland är ett tillräckligt stort trädbestånd drygt 100 kubikmeter per hektar och i norra Finland lite mer än så. Avdunstningen kan också ökas med hjälp av askgödsling. Då räcker också ett lite mindre trädbestånd, eftersom gödslingen ökar den avdunstande mängden barrmassa. I samband med iståndsättningsdikning är det viktigt att komma ihåg att inte göra dikena för djupa och att fästa tillräcklig uppmärksamhet vid vattenvården.

Virkesdrivning på bar mark i torvmarksskogar lyckas väl med rätt slags utrustning, såsom maskiner med breda och bärande valsar.  

Vad ska man komma ihåg vid drivningen i torvmarksskog?

Vintrarna har blivit kortare, vilket försvårar drivningen i torvmarksskogar. Under milda vintrar är marken mjuk och bär inte tunga skogsmaskiner tillräckligt väl. Särskilt i södra Finland hinner man inte driva virket i alla torvmarksskogar under perioden med vinterkyla.

Ett alternativ som är värt att beakta är att driva virke i torvmarksskogar i juli–augusti, då avdunstningen från träden är som störst. Till exempel i år kunde nästan alla vinterstämplingsposter drivas även på sommaren, eftersom sommaren var mycket torr. Då marken är bar kan virke drivas i huvudsak med sedvanliga maskiner, som har utrustats med breda, bärande valsar. De bästa objekten för drivning på sommaren är bördig torvmark med stort trädbestånd, där det uppstår hyggesrester. Det lönar sig att placera ut granruskor i körspåren för att förbättra bärigheten. Också på torvmarker ska man under virkesdrivning på sommaren komma ihåg att bekämpa rottickan, även om lagen om bekämpning av skogsskador inte kräver det på alla objekt.

I tjänsten MinSkog.fi finns en drivningsduglighetskarta, där man kan kontrollera den egna stämplingspostens bärighet. På kartan är det lätt att urskilja vinterstämplingsposterna och objekten som lämpar sig för drivning på sommaren. 

Hur grundar man ett plantbestånd i en torvmarksskog?  

Man kan grunda ett nytt plantbestånd i en torvmarksskog genom sådd, plantering eller naturlig förnyelse. Allt beror på ståndorten och skogsägarens målsättning. Torvmarksskogarna förnyas i huvudsak med gran eller tall, men glasbjörk räknas som en odlingsduglig trädart i blandskogar på torvmark. Om det behövs görs markberedning med grävmaskin. Då marken bereds är det viktigt att komma ihåg vattenvården och att undvika för omfattande beredning, vilket vanligen också ökar arbetsmängden i plantskogsvården.

På torvmarker som är för karga skulle man inte få plantera gran eller förnya gran naturligt. Men en överstor älgstam kräver givetvis att man ibland väljer det här alternativet. I plantskogsvården borde man se till att olika trädslag, även lövträd, lämnas kvar i skogen. I blandskog är risken för skogsskador mindre än i skogar med endast ett trädslag. Blandskog är bra också för landskapet och naturens mångfald.

​​​​​​​Man kan grunda ett nytt plantbestånd i en torvmarksskog genom sådd, plantering och naturlig förnyelse. På bilden en tallplanta som börjat växa naturligt.

När lönar det sig att skydda eller restaurera en torvmarksskog?  

I första hand är det en god idé att skydda eller restaurera ovanliga myrtyper eller myrtyper med stort trädbestånd. Bördiga myrtyper, det vill säga brunmossar och skogskärr, hör till de mest hotade. Arealen myrar i naturtillstånd, och i synnerhet arealen skogskärr, har minskat märkbart till följd av dikningar speciellt i södra Finland.

Hur väl objekten lämpar sig för att skyddas bedöms med hjälp av kännetecken på biologisk mångfald. Ju fler kännetecken som förekommer, desto värdefullare är objektet med tanke på den biologiska mångfalden.

Restaureringen ger bäst resultat om objektet ansluter till ett skyddsområde eller kompletterar ett nätverk av skyddsområden. Restaurering kan vara ett bra alternativ också om torvmarksskogen används för jakt eller rekreation.

Den biologiska mångfalden i torvmarksskog kan bevaras och ökas i samband med skogsvårdsåtgärder. Vid avverkningar lämnar man naturvårdsträd, som man låter växa sig grövre, dö och murkna i skogen.

​​​​​​​Döda och murknande träd är det viktigaste kännetecknet på biologisk mångfald i skogsnaturen.