Finland är torvmarkernas land. Nästan en fjärdedel av landets trädbestånd växer på torvmark. Precis som skog i allmänhet är också torvmarksskogen i Finland oftast privatägd. Nästan 300 000 personer äger åtminstone någon hektar skog på torvmark.

Speciellt i torvmarkslandskap som Södra Österbotten, Mellersta Österbotten, Norra Österbotten och Kajanaland är det mera regel än undantag att man som skogsägare har även torvmarksskog. På 1960–1980-talet dikade man upp mycket torvmark. På största delen av den växer nu en skog som det lönar sig att ta tillvara ekonomiskt.

Varmare klimat försvårar vinteravverkningar 

Vintersäsongen då tjälen gör att torvmarken kan bära skogsmaskinerna, är ofta kortare än förr, och speciellt i södra Finland kan den helt utebli. Dessutom varierar det väldigt mycket från år till år. Vintern kan komma i december eller kanske först i februari.

Å andra sidan skyddar snötäcket torvmarken mot kölden, så det kanske inte blir någon tjäle på hela vintern. Det ställer till med otrevliga överraskningar i virkesdrivningen.

En blöt och tjälfattig vinter är ofta svårare för virkesdrivningen än en torr sommar. Foto: Tatu Viitasaari

Avverka de svåraste objekten på vintern 

Det finns många sorters torvmarksskog med olika jordmån och olika trädbestånd. När man planerar skogsvård och avverkningar i torvmarksskog bör man alltid beakta stämplingspostens egenskaper, som jordmån, transportförbindelser och trädbestånd.

Förnyelseavverkning, luckhuggning och korridorgallring går ofta bra att sköta under den tjälfria tiden. I dessa avverkningar uppstår mycket hyggesrester som kan användas för att förstärka marken, och körrutterna kan väljas friare. Det gör inte heller någon skada om markytan söndras en liten aning. Trädrika kärr går oftast bra att gallra utan tjäle. Drivning under den tjälfria perioden kräver att man väljer avverkningsobjekten noggrant och planerar omsorgsfullt.

Områden som är extra känsliga för drivningsskador, till exempel förstagallring av gran eller plockhuggning, ska helst skötas när marken är frusen. Då minskar samtidigt också risken för att rotröta ska spridas. Också när- och fjärrtransportrutterna kan kräva att drivningen utförs på vintern. Avverkningsområdet kan till exempel vara beläget så att träden måste transporteras över ett område med dålig bärighet eller en odlad åker till avlägget. Då går det inte att sköta transporten sommartid. Också vägarna som leder till avlägget behöver vara bärkraftiga för att man ska kunna sköta drivningen under den tjälfria tiden.

Vid plockhuggning blir det lätt drivningsskador. Därför är det bäst att planera in plockhuggningarna på den gynnsammaste vintertiden om det är möjligt. Foto: Jussi Laurila

Maskinerna har stor betydelse

Framsteg har skett i drivningen under den tjälfria perioden. Maskinerna och bärande larvbandslösningar har utvecklats de senaste åren. Skogsmaskinernas larvband är i allmänhet metalldelar som fästs utanpå gummihjulen för att ge bättre fäste och bärighet. Vid virkesdrivning i torvmarksskog ger larvbanden bättre bärighet.

Vanligen binder larvbanden ihop två bandhjul. På marknaden finns också larvband som monteras på bara ett hjul. De breda banden fördelar maskinens vikt på ett större område, vilket gör att det inte lika lätt blir djupa spår. Det maffiga utseendet till trots är en maskin med bärande larvband betydligt terrängdugligare på mjuk torvmark än samma maskin utan larvband.

Metoderna i vården av torvmarksskog blir allt mångsidigare. Framför allt på bördig torvmark strävar man efter att minimera utsläpp som belastar klimatet och vattendragen genom att använda skogsbruksmetoder som bibehåller en krontäckning. Men dessa områden är samtidigt känsliga för drivningsskador. Speciellt granskog får lätt rotskador. I sådana områden ska virkesdrivningen helst utföras när marken är frusen och bärkraftig. Å andra sidan kan korridorgallring oftast genomföras utan tjäle i marken. Små öppningar i markytan främjar plantuppslaget i dessa områden.

En åttahjulig skotare med bärande larvband samlar upp träd på ett kärr med ett över en meter tjockt torvtäcke. Foto: Tatu Viitasaari