Petri Keto-Tokoi, lektor i skogsekologi vid yrkesskolan Tampereen ammattikoulu i Tammerfors, är besviken på skogscertifikatens ekologiska effekter. Han anser att de åtgärder som skogscertifikaten hittills krävt inte har lett till att man nått de mål som satts, för enligt de ekologiska mätarna har hotet mot arter och naturtyper inte minskat.  

– Flera utvärderingar som gjorts efter varandra visar tyvärr att så är fallet, säger han. 

Keto-Tokoi har fördjupat sig i skogsekologi och naturvård och deltagit i forskningsprojekt som handlat om skogscertifikaten. Enligt honom finns det sådant som behöver utvecklas i båda certifikaten och i kriterierna för dem, men betydligt mer i PEFC än i FSC. 

– Många saker är bättre dimensionerade i FSC. Inte heller dess kriterier är perfekta, utan det finns att utveckla också där, säger han.

 

”Skyddsmål kunde förbättras” 

Som den största bristen i PEFC-certifikatet ser Petri Keto-Tokoi att det tillåter avverkningar i skogar med väldigt höga naturvärden. 

– Idén med att att virkets ursprung skulle gå att spåra uppstod från första början ur målet att begränsa avverkningarna i skogar med högt skyddsvärde, till exempel gamla naturskogar. 

Till FSC hör minimimål för skydd, och enligt dessa ska fem procent av skogen vara helt skyddad och fem procent objekt för specialavverkning, till exempel kontinuerlig beståndsvård. I PEFC nämns däremot vilka naturobjekt som bör sparas. 

Den minimidiameter på 10 centimeter som PEFC tillämpar på naturvårdsträd är också för liten, enligt Keto-Tokoi. Han anser att 20 centimeter skulle vara mer motiverat eftersom grövre naturvårdsträd, som med tiden dör och utvecklas till död ved, har stor betydelse för många hotade arter. 

– Målet med naturvårdsträd är att producera gamla trädindivider och död ved på lång sikt.

Skogscertifieringen har kriterier för bland annat naturvårdsträdens diameter och antal.

 

Bör lämna rum för självständiga beslut 

Ledande experten Lauri Saaristo vid Tapio säger att det är ett gemensamt mål för skogsbranschens aktörer att höja nivån på naturhänsynen i det finländska skogsbruket. Där är certifieringen ett viktigt redskap. 

– Certifieringen har en betydelse som är viktigare än dess minimikravnivå, i och med att de viktigaste naturhänsynsmetoderna är i användning i allt skogsbruk tack vare den. Skogsägarna och proffsen är bekanta med åtgärderna. De är vardag i skogsbruket och de kan kontrolleras genom granskningar. PEFC har haft en viktig roll i att vara först med att introducera de här målen i det finländska skogsbruket, säger han. 

Nivån på naturhänsynen kan höjas genom en skärpning av certifieringskriterierna. Saaristo anser det motiverat att eftersträva en ambitiösare nivå. Men han säger att det måste ske på ett sätt som inte minskar skogsägarens självständiga vilja att satsa på naturhänsyn. 

– Frivilligheten kan försvagas och attityden bli negativ om tillvägagångssätten upplevs som påtvingade uppifrån. 

Grundprincipen är enligt honom att skogsägaren beslutar på vilken nivå naturhänsyn tas i hens skog. Dit kommer man bäst genom att först utreda skogsägarens egna mål och naturförhållandena på skogsfastigheten och sedan göra verklighet av målen. 

För många skogsägare är certifikatets minimimål ändå bara en miniminivå, och från den nivån förbättrar de ytterligare naturhänsynsnivån i sina skogar. 

När man skärper certifieringskriterierna bör man också minnas att kraven gäller överallt och vid varje avverkning. Men omständigheterna varierar, påpekar Saaristo. Det kan finnas olika naturvärden på skogsfastigheterna, och även skogsägarnas mål är olika. Därför är minimikraven alltid kompromisser där man hör alla parters och skogsägarnas synpunkter, säger han. 

Enligt honom kan minimikraven i certifieringssystemen inte vara på en sådan nivå att de räcker för att trygga alla naturvärden. På de känsligaste objekten skulle man behöva så breda skyddszoner eller så stora grupper av naturvårdsträd att det varken skulle vara ändamålsenligt eller ekonomiskt förnuftigt att genomföra samma åtgärder på alla platser.

 

PEFC:s skyddszoner ett stort framsteg 

I uppdateringen av PEFC:s standarder har det föreslagits att kriterierna för skyddszoner skärps. Petri Keto-Tokoi och Lauri Saaristo ser båda positivt på förslaget. Saaristo säger att det skulle vara ett stort framsteg för PEFC:s effekter till rimliga kostnader om förslaget går igenom. 

Enligt förslaget skulle det krävas en tio meters skyddszon istället för nuvarande fem meter mot öppna myrar, torvmark som lämnats för att återgå till naturtillstånd, bäckar och andra vattendrag. På dessa skulle bara plockhuggning tillåtas. 

– Övergångszonerna vid myrar och vattendrag lämpar sig bra för naturlig förnyelse, så de skulle vara gynnsamma objekt för kontinuerlig beståndsvård. När myrar, bäckar och vattendrag hänger ihop skulle ett enhetligt band med kontinuerlig krontäckning runt dem dessutom skapa variation i ekonomiskogslandskapet, säger Saaristo. 

Inte heller ekonomiskt skulle skillnaden vara så stor för skogsägaren eftersom det går att få inkomster genom plockhuggning, som är tillåten på kantzonerna. Enligt Saaristo skulle de ekonomiska följderna också jämnas ut av att man skulle koncentrera naturvårdsträden till kanterna mot vattendrag i första hand.

​​​​​​​Kriterierna för skogscertifieringssystemen uppdateras. I PEFC-certifieringen har det föreslagits bredare skyddszoner.