I Finland påträffas sju mesarter. De som kallas skogsmesar är mesar som i huvudsak lever och får sin föda i skogen. Dessa är talltitan, tofsmesen, svartmesen och lappmesen i norr. 

– Talg- och blåmesar påträffas också i skogarna, men de är också kulturpåverkade gårdsfåglar som utnyttjar fågelholkar och matplatser som människor placerat ut, säger Jukka Ruutiainen, projektchef för Tinttimetsä-projektet vid Skogscentralen.

Entitan är den mest sällsynta arten av alla och häckar sällan i Finland. I skogarna påträffas dessutom stjärtmesar som inte hör till den egentliga stammen av mesar.
 

Skogscentralens Jukka Ruutiainen, projektchef för Tinttimetsä-projektet, i en gammal skog som skyddats med METSO-programmet. Bild: Maria Mäki-Hakola
 

Talltitans situation är mest oroväckande

Talltitan var ännu för några decennier sedan den fjärde vanligaste fågelarten i Finland. Nu har den klassificerats som starkt hotad och dess bestånd har konstaterats ha minskat med 68 procent under 2000-talet.

– Den kraftiga nedgången i talltitebeståndet vittnar i stor utsträckning om förändringen i den finländska skogsnaturen. Finland har ett särskilt ansvar för skyddet av talltitan, eftersom en femtedel av EU:s bestånd häckar i Finland, säger överintendent Aleksi Lehikoinen vid Naturhistoriska centralmuseet.

Antalet tofsmesar har minskat med 41 procent och arten har klassificerats som sårbar. Beståndet av svartmes har minskat med 16 procent och arten är fortfarande livskraftig. Lappmesen klassificeras som nära hotad.

Ju äldre skog deras vinterrevir består av, desto bättre överlever mesarna vintern. 

– Talltitan äter vintertid huvudsakligen insekter som övervintrar i trädstammar eller föda som den på hösten lagrat i sprickor i trädet och bland lavar. I de äldre skogarna finns det mer lavar och insektsnäring än i de unga skogarna, förklarar Lehikoinen.

Mesarna har olika krav på boplatser

En orsak till att antalet skogsmesar har minskat är också bristen på lämpliga boträd, det vill säga murkna stubbar av lövträd. Stubbarna ska vara tillräckligt murkna för att talltitan själv ska kunna gräva ett bo i dem med sin näbb. 

– I ekonomiskogen finns det få stubbar av lämplig storlek och som är lämpligt murkna, men situationen håller på att förbättras eftersom man har börjat skapa högstubbar i samband med skogsgallringen, påpekar Lehikoinen.

Talltitan urholkar varje år en bohåla åt sig i en murken lövträdsstubb. Även tofsmesar urholkar en bohåla, men den kan också häcka i håligheter som byggts av någon annan. Svartmesen häckar alltid i ett färdigt hål och till och med i fågelholkar på gårdar. Tofsmesen är en art som föredrar tallskog mer än talltitan.
 

Längs bäckarna växer ofta många typer av lövträd, som när de murknar blir lämpliga boplatser för hålbyggare. Bild: Jukka Ruutiainen
 

Även skogsägaren kan bidra till skogsmesarnas framgång

För att förbättra skogsmesbeståndet finns det många naturvårdsmetoder som även gynnar många andra arter i skogarna. Att gynna flera trädarter i odlingen av ekonomiskogar ökar den biologiska mångfalden och hjälper skogsmesarna. Dessutom tryggar artrikedomen skogarnas avkastning på lång sikt i det föränderliga klimatet. 

Alla kantområden där skogen övergår i en annan livsmiljö är särskilt viktiga för många arter, även skogsmesarna. 

– Till exempel i skyddszoner i vattendrag och i övergångszoner mellan myrar och momarker borde skogshanteringen vara särskilt försiktig och på objekt som skyddas av skogslagen borde ingen hantering alls göras, säger Ruutiainen.

I samband med skogshanteringen kan man skapa högstubbar. Alla av dem duger inte som boplatser för skogsmesar, men de ökar på ett eller annat sätt naturvärdet i skogen. Särskilt murkna björkstubbar där fågeln lätt kan urholka ett hål lämpar sig för mesar. Talltitan gör varje år ett nytt bohål och därför är det viktigt att det finns gott om murkna stubbar i skogen. 

– Priset på en högstubbe som lämpar sig för talltitan är under euro, så det är inte fråga om några stora ekonomiska uppoffringar. Man får en fågelholk för en tiolapp, men det är svårt att få talltitan att häcka i dem, påpekar Ruutiainen.

Skogsägaren kan också lyfta upp björkstubbar som redan murknat och ligger marken och ställa stubbarna så att de lutar mot exempelvis en tät gran. 

– Kortare stubbitar kan bindas upp på andra träd på cirka 1,5 meters höjd. När man ännu gör ett hål i nävern där talltitan ryms in, finns det alla möjligheter att få fågeln att häcka i den egna skogen bara livsmiljön i övrigt är lämplig, berättar Ruutiainen.

Gamla skogar spelar en nyckelroll

När ekonomiskogen har blivit föryngringsmogen är den det bästa vinterrevirområdet för skogsmesar. I sådana objekt kan skogsmesarna gynnas genom kontinuitetsskogsbruk, där man också sparar äldre granar. Metoden lämpar sig särskilt för torvmarker.

Förnyelsen av skogen kan också skjutas upp och då förblir skogen mesarnas revir en längre tid.

– Numera förnyas skogarna upp till 20 år tidigare än på 1990-talet. Därför har skogsmesarna färre gamla skogar som de kan använda under ekonomiskogens omloppstid, säger Ruutiainen.

Det bästa alternativet för skogsmesarna är att skydda de mest värdefulla naturobjekten genom METSO-programmet. Mer omfattande objekt lämpar sig för permanent skydd och små områden kan användas för tidsbegränsat skydd. Ersättningarna för skyddet är konkurrenskraftiga jämfört med avverkningarna.

– Om dessa metoder skulle användas i stor utsträckning i Finlands skogar skulle vi få skogsmesarnas bestånd att öka. När det går bra för skogsmesarna ser vi framgång också hos många andra arter, kommenterar Ruutiainen.

​​​​​​​​​​​​​​

På frodiga skogskärr och i deras kantskogar växer ofta glasbjörk, som producerar murkna träd som lämpar sig som boplatser för mesar. Granskogen erbjuder skydd och näring för skogsmesar. Bild: Jukka Ruutiainen